Cocoanut Groove "Madeleine Street"
Format: 12"+cdr

End of summer on Bookbinder Rooad
Lately
Walking To Madeleine Street
The Castle
Shadow
I wanted you to step into my world
Hummin
The Looking Glass
A dream of two summers
Madeleine Street

BACK TO SHOP
Cocoanut Groove is the solo project of 22 year old Olov Antonsson from Umeå in the north of Sweden. Influenced by lush orchestral pop like the Zombies, Beach Boys, Love, Left Banke and later jangly guitar pop like The Smiths & The Clientele, Cocoanut Groove has a dreamy sound, with swoony 60's style melodies, mysterious harpsichords, & majestic trumpets.

Review
In a world of sometimes unbearable ugliness, beauty becomes terribly important. Albums don't come much more beautiful than Cocoanut Groove's debut album called "Madeleine Street". Whereas most recent Swedish indiepop bands all seem to have graduated from the Sarah Records' school of perfect pop, maybe adding a touch of early Factory records' cool or a sprinkle of Saint Etienne-esque pop fairydust, fellow Swede Olov Antonsson (for he is Cocoanut Groove, augmented by some very talented musical friends) delves a little deeper for his influences. His musical universe is that of Love's "forever changes", the Zombies "Odessey and Oracle", Duncan Browne's "give me take you" and the Left Banke. However, if you'd think this would lead to Cocoanut Groove songs being a mere pastiche, you'd be oh so wrong. Sure, when you hear these songs for the first time, their gorgeous melodies weave such an instant spell you might think you've heard them somewhere before, but this is only proof of Olov's huge songwriting skill. In effect, he is furthering a school of songwriting which has all but disappeared. He is creating a baroque pop for the naughties. Cocoanut Groove songs are full of longing for that feeling of first love (which you have probably never experienced since), full of reminiscences of seemingly endless summerdays spent outdoors, walking through meadows full of wildflowers, picking wild strawberries, lying underneath swaying cherrytrees, staring at the sun listening to the crickets sing ... They are also tinged with a little sadness, a little nostalgia, the realization that those happier times perhaps won't come back so easily, if ever ... Highlights include the lovelorn title track with it's regrets over love lost, the almost Clientele like "Lately" with it's nocturnal mood, the harpsicord laden upbeat "the castle" which sees summer turn into autumn, the almost Donovan-esque "shadow", ... ooh, I could go on and on. These songs posses such truth, beauty and purity (Olov's featherlight vocals are a joy to behold) that hearing them makes you realise there really is something good out there worth going through the bad stuff for.

"Det är obehagligt nära helgerån att säga så men Zombies lena, oemotståndliga röst Colin Blunstone tycks till slut ha fått en värdig efterträdare. Hög tid i så fall med tanke på Blunstones ålder, även om han otroligt nog ännu håller fanan högt (vilket du för din egen skull bör kontrollera när Zombies spelar i Sverige i mars). Men Olov Antonsson från Umeå är under täcknamnet Cocoanut Groove aningen beslöjad på sin albumdebut, och kan gott skruva upp rösten några snäpp till. Stämman han förvaltar är en gåva, han bör vara mallig och även dagligen tacka Gud för den. Att Olov äntligen har fått ut sitt album efter sju sorger och elva förseningar är också hög tid, även om det är en sorts debut man glatt väntar på. Han har hunnit lämna Sverige för Brighton, och bör därför fira med fika vid havets strand i Kevin Rowlands och Nick Caves sällskap. De kan hjälpa honom några snäpp vidare med engelskan och han kan berätta för dem om björkarna därhemma, dimman, månen, ån och motorvägen, favoritreferenserna i de tio fina kompositionerna på »Madeleine Street«. Eller om hur lurad man känner sig när barndomen plötsligt är över, och omgivningen kräver att man ska bete sig och resonera som en vuxen, släppa dagdrömmerierna och möta verkligheten. Tillsammans kanske de tre kan reda ut om det verkligen är meningen att livet skall vara så kort och ofullbordat. Låt säga att älskvärdheter som Jeff Buckley och Nick Drake balanserar mellan vemod och uppgivenhet, medan Cocoanut Groove liksom Nick Haeffner, Love, Pale Fountains, Donovan, Tobias Fröberg och just Zombies balanserar mellan vemod och förhoppningar. Skillnaden är hårfin men avgörande. I alla fall för upphovsmännen, definitivt för den stora massa som blir rädd på riktigt för det som den helt enkelt tycker låter deppigt. Även de mest vemodiga av oss vill ju innerst inne ha ett lyckligt slut, och även om det är en ganska rimlig begäran så ställer vår tidsanda hopplöst höga krav på att precis allt ska vara lyckligt precis hela tiden. Men om man aldrig får vara olycklig och begrundande kan man heller aldrig få veta när man verkligen är lycklig. Det som hörs i en låt som »I Wanted You to Step Into My World« är så återhållsamt fullt av förundran inför allt som inte blev det man hade trott, att ögonen fuktas och det sticker till i hjärtat på riktigt. Man skall spara på de ljusaste ögonblicken, men även de mörkaste. Förneka det ena, och det andra tar överhanden. Johan Jacobsson har åtskilliga gånger rullat ut röda mattan för denna platta i Sonic, med »kammarpop« som passande favoritdefinition på det Cocoanut Groove gör. Med varma stråkar, stolta trumpeter och flödande gitarrplock i förgrunden på genomarbetade låtar blir »Madeleine Street« en fulländad korsning mellan »Paintbox« med Pink Floyd och »God Only Knows« med Beach Boys, som vore det tolkat av Louis Philippe. »The Looking Glass« måste vara ett av plattans främsta vapen, trots de uppenbara referenserna till nämnda Beach Boys-låt. Olov hittar snart det fullständigt egna och kommer att slå världen med häpnad. Ett svinbra album är ingen dålig början."Betyg: 8 MARTIN THEANDER Sonic Magazine